Har ni några sånna? Minnen som bara finns där, som är med dig, som lever med dig och som blir en del av dig? Ett minns du vill bli av med, men som alltid kommer att finnas hos dig, som alltid kommer att vara där och gnaga. Det blir en del av din personlighet, formar om dig och gör dig till sin slav. Hur kommer det sig att ett minne kan göra så med en människa? Kan minnen göra så med andra varelser? Kan man bli av med dessa minnen? Svaret på sista frågan är iaf "nej", men det borde gå att lindra. Lindra så rejält att det bleknar i betydelse till något annat. Hur man gör det, det vet jag inte. Men det måste gå.

Hjärnan är en komplex skapelse. En grå degklump med två hemisfärer, miljardtals synapser, lober, sammankopplingar och omkopplingar, cerebrospinalvätska som fortsätter ner i ryggmärgen. Hjärnan är vårt allra viktigaste hjälpmedel för överlevnad. Den är otroligt komplicerad och gör precis som den vill själv. Hur kommer det sig då att den inte har förmåga att förmildra eller förvanska vissa minnen som inte är bra för personen som har hjärnan inuti huvudet? Kanske kommer hjärnan komma på ett sätt att göra detta på? Kanske kommer hjärnan komma på ett hjälpmedel i form av läkemedel, elektricitet, örter eller liknande för att det ska fungera?

Förlåt för otroligt luddigt inlägg. För er som inte vet det så är jag en tänkare, troligen värre än er alla. Jag vet inte vart alla tankar kommer ifrån eller hur de uppstod, men jag har en "serie" tankar som jag haft så länge jag kan minnas. När jag var liten var det inget konstigt med det. Inget var konstigt när man var liten. Men nu förstår jag inte riktigt varför den här "serien" är kvar:P. Känns som det är onödiga tankar som tar upp för mycket plats i skallen, men det är ändå trygga tankar för ingen av dem är sanna eller verkliga=). Och eftersom de inte är det minsta verklighetsförankrade så undrar jag vart de egentligen kommer ifrån? Hade jag sån fruktansvärt bra fantasti när jag var riktigt liten så de bara uppkom? Jag måste vara ett smärre geni minsann;).

Förlåt igen för vidare luddigt inlägg;). Jag slutar här så slipper ni höra mer av mina krångliga tankar som bara blir mer och mer inlindade ju längre vi kommer;). Jag vet faktiskt inte ens vart vi började med det här inlägget, för nu har jag fått nåt ytterligare att tänka på! Ibland är det bra att skriva för att fortsätta tänka vidare, men ibland är det en förbannelse!:P

Ha de bra och sov så gott allihopa=). Nu tror jag det är dags för mig att stänga av här och faktiskt granska mina artiklar litegranna! Har fixat så jag får hem en av dem på svenska imöra=). Känns bra! Tydligen har halva klassen haft problem med den artikeln så känns riktigt bra att få den på svenska:).

Kram kram, nu blir det sista stycket på mitt babbelinlägg=). Inlägget blev för långt för att nån ska vilja/orka läsa det, så ingen behövde linda in sig i krångligheterna^^.